Inredning

Åh, jag tycker det är så mysigt med inredning, så jag passade självklart på att titta runt bland inredningsbloggar här på nätet. Försökte länka mig vidare från sida till sida... och det finns verkligen hur mycket inredning som helst här. Den sidan ena efter den andra med härliga vita mysiga små hus med lantlig känsla och det där fina personliga. Loppisfynd i massor, och små söta änglar och hjärtan och fina små ord och utklipp här o där. Jag bli så hjärtligt glad inombords så jag tror jag spyr!

Sida efter sida ser jag bara samma illamåendeframkallande inredning. Det är det där vita köket, med de nybakta brödet och de färska blommorna i prydliga arrangemang. Det är jesusfigurer med ett pärlband hängt över. Små änglar som tittar upp på dig med sina äckliga små änglaögon. Det är cupcakes med ansträngning gjorda för att inte se ansträngda ut. Det är kuddar och filtar med stjärnor på i varenda vardagsrum. Det är vitmålade hyllor. Gamla speglar. Gamla ruttna godisstrutar och stickade bakelser. Det är barnkläder som hängts upp för att synas inte användas. Det är söta små katter som passar till inredningen. Det är små blockljus och runda stenar i massor. Det är så prydligt och så välstädat och så vitt så vitt så vitt så jag måste bara kräkas! Jag blir knäpp!

Jag ljög faktiskt inte i början! Jag gillar inredning, jag tycker det är kul! Men vad fan, svensken (ja eller andra välmående länders inredningspuckon) har alldeles för mycket fritid och alldeles för mycket pengar och alldeles för dålig smak... eller ursäkta mig. Ingen egen smak! Jag kan faktiskt hålla med om att vissa saker är rätt mysiga och fina i sånna där hem men varför denna kanonisering av inredning i vitt? Jag blev sugen på att slänga varenda vit pinal jag hade i hemmet och skrika åt dem att kom inte tillbaka hem igen förräns ni fått lite färg! Ut o lek i leran och hoppa lite i nån färgburk!

Nu kommer det inte hända, för jag tror tyvärr inte att de skulle komma tillbaka till mig och jag gillar ju ändå sakerna jag köpt. Men vad är det som gör att så många människor faller in i denna masspsykos där inredning i vitt is the shit? Och vad är det som gör att det bara tycks vara dessa präktiga hembakta människor som bloggar om sin inredning och sitt "pyssel"?

Nåväl, jag ska slutat spy galla över dessa inredningsbloggar och tala om vad som har hänt på sistone istället.

I måndags var jag på arbetsintervju och nu väntar jag spännt på resultatet. Jag känner mig inte alls lika självsäker längre som jag gjorde innan jag kom på själva intervjun. Men jag håller såklart tummarna. Snälla fråga mig inte hur det går. Det får ni tids nog veta ändå! Jag lovar att meddela här på bloggen!

I helgen har jag jobbat på gården och efter kvällen blev det avslutning på stall-lyktan där vi mötte upp de andra fritidsledarna eftersom det var H's sista fredagkväll. Han var så lycklig över sitt nya jobb där han... ja, ska plocka ut trädgårdsmöbler och sätta upp tavlor åt kommunen. Deras ledord - hos oss är det inget som är panik! Det var knappast så att han ogillar att jobba med ungdomar, men han verkar gilla sin fritid och sin Hoj mer. Och han fick mig att tänka på nåt viktigt. Att leva i nuet. Jag vet inte om jag gjort det på sistone.

Jag orkar inte reflektera över det här och nu... det blir så långt då. Istället ägnar jag de sista raderna till att berätta om lördagens spelkväll. Där jag lyckades sammanföra vänner från flera olika håll för att spela Arkham of Horror. Ett skräckspel baserat på H.P Lovecrafts böcker och noveller. Mycket trevligt och alla kämpar tillsammans mot de mörka krafterna. Detta spelade vi i ett hem raka motsatsen till dessa vita hem. Väggarna är mörkt röda och på väggarna hänger piskor och diverse kedjor och rep. I ett rum hittar man en gammal dörr från nåt mentalsjukhus eller fängelse och golvet ser inte ut att ha varit städat på länge. Istället för små söta änglar hittar man i bokhyllan analsex i dvdform. Och någon gasmask dyker upp lite här och där. De fina familjefotona är ersatta med märkliga gamla gubbar som ser allt annat än snälla och trevliga ut. Och ingenting i hemmet kan kallas för vitt. Ja kanske en gång... men inte nu längre. Är det så jag vill ha det? Nej absolut inte! Men tack o tack för att någon faktiskt visar vem han är!

/Med gulliga små hjärtliga hitlerhälsningar från mig.
Nä så kan jag ju bara inte skriva, det var ju 70år sen kristallnatten var bara häromnatten. Men det var antingen det eller analsex... och det vill jag ju heller inte ge er!
Och jag vill ju inte drista mig med att säga något så vidrigt politiskt inkorrekt som...

Frid vare med er alla!