Hej kära vänner och bloggintresserade!
Nu har det varit skrivarpaus igen.
Sist jag skrev satt jag på tåget hem från min Farmor i Östersund. En vecka senare gick hon bort. Jag har därför inte mått så bra på sistone. Det enda jag kan trösta mig med är att av alla sätt hon kunde gå bort så var det verkligen ett fint avslut hon fick. Jag, min far och hans fru hade åkt upp till Umeå för att hälsa på min syster och lilla fina nyfödda Hedvig. Hedvig då två veckor gammal låg fortfarande kvar på sjukhuset för att hon haft svårt att andas från födseln, de tror att hon hade blivit smittad av familjens förkylning och fått lunginflammation. Men när vi där så märktes det att hon skulle bli mycket bättre och jag fick en chans att hålla i henne. Hon var såklart det finaste jag sett :) Att få komma dit, träffa Hedvig och förståss lilla Valdemar som bara blir större och härligare för varje dag var en stor lättnad och väldigt härligt. Och vi hade alla en chans att få träffas och vara glada åt livet hela familjen tillsammans. På lördagen skulle vi åka hem igen och samma dag skulle min farbror åka upp till farmor och byta av min faster som varit hos henne. Vid elvatiden kom min farbror dit, farmor hade sett honom och blivit glad för att han var där, vid tolvtiden sa vi hejdå till min syster och gick från sjukhuset till hennes lägenhet för att hämta våra saker. Då märker min farbror och faster att det inte är långt kvar. Min faster beslutar sig för att skjuta upp hemresan och stannar vid hennes sida och de ringer oss och förvarnar. Någon timme senare när vi sitter och äter lunch får vi samtalet ingen ville men vi alla visste skulle komma.
Min farmor dog med hennes barn vid sin sida, hon visste att de var där och var glad över det, hon hade inte ont, hon dog i sitt hem, somnade in fridfullt. Hon han bli mor till 4barn farmor och mormor till 14barnbarn och på hennes 86e födelsedag föddes hennes 14e barnbarnsbarn. Vi fick en chans att vara lyckliga och träffa det nya lilla livet som kommit till jorden innan sorgen över henne fick ta över. Vi åkte tillbaka till min syster och berättade för henne och fick åtminstone en liten stund att även kunna vara samlade i den stunden av sorg. Hon lämnar verkligen ett stort tomrum efter sig. Men på nåt sätt känns det som att hon tänkte på oss och väntade tills att vi fick vara samlade och att vi fick träffa lilla hedvig, till och med datumet säger något om att den dagen var det hennes tur att gå. Det fanns liksom ingen annnan dag eller tid som var ämnad för henne. Farmor föddes 23-05-09 och dog 09-05-23.
Kusligheterna bara fortsätter. Just när jag började skriva på ovanstående mening kom en ny låt på i spellistan Jens Lekman -Your beat kicks back like death. Texten lyder iprincip bara:
We're all gonna die, we're all gonna die. We don't know how and we don't know when.Jag har aldrig ens hört låten förut, det finns någon mening med allt.
Jag känner mig oerhört tacksam över att jag hade en möjlighet att komma upp till henne bara en vecka innan hon gick bort, besöket står det om i föregående inlägg. Jag tror ni förstår om ni läser det att det betydde mycket, det var inte bara ett besök. Det var något särskillt. Jag har aldrig bara sett på någon och gråtit sådär, bara satt och höll hennes hand och grät av sorg och lycka.
Men sorgen ska inte få ta överhanden om mig, nu har jag säkert mycket på grund av detta inte skött mig så där värst vad gäller att ta hand om hushållet, däremot har jag tränat rätt hårt, det ska jag fortsätta med, men trenden hemma ska jag ändra på, har köpt en ny fin tavla idag och såfort det är städat här ska jag sätta upp den. Tavlan köpte jag nog lite som tröst, men inte som tröst över förlusten av farmor utan efter att jag träffat min Handledare i C-uppsatsen. Han haffade mig utanför apoteket och frågade hur det gick för mig och berättade att han kunde tänka sig att ge oss en chans till handledartid om vi verkligen ville bli klara. Och Jaaa jag vill verkligen bli klar. Jag vill inget hellre!
Så idag är det dags att vända trenden. Jag ska städa och röja, ja jag vet att det är sent nu, men det som inte blir gjort idag ska bli färdigt snarast. Jag har börjat med disken och jag har även brutit trenden av att svara uttråkat i telefonen när mamma ringer och istället ringt upp henne med ny frisk energi.
Farmor kanske inte alltid kunde hålla humöret på topp mot slutet, men jag vet, hon vet och alla hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn vet att farmor kunde vara stolt över sitt liv. Och om jag ska kunna känna mig stolt över mitt liv är det väl dags att ta tag i det någon gång. Eller vad säger ni?
Nu är det framtiden som gäller. Lägga det jobbiga bakom mig och satsa på det som finns och det som går att rädda. C-uppsatsen och mitt hem är det minsta jag kan ta tag i!
Att ta vara på de små liv som precis kommit till världen ligger även det högt på listan, jag längtar så till att få träffa mina syskonbarn igen! Finast i hela världen!
Jag vill bara säga att jag verkligen älskar min familj och alla mina underbara vänner. Tack för att ni finns där och stöttar mig när jag behöver det, men framför allt för att ni bara är de ni är.
Jag saknar dig farmor, hälsa farfar!
