lördag 14 november 2009

Starka vindar!

Jahapp! Blåst på konfekten så att säga, i Januari står jag utan jobb förmodligen. Hårda tider och med en visstidsanställning hänger man löst när det är anställningsstopp inom kommunen.
Grät minst 20 liter i onsdags, men det är bara att ta sig i kragen och se det positiva. Nu är det dags att leta nya utmaningar och vad sägs om förskollärarjobb i Mocambiqe?

Japp här ska sökas!
Jag är övertygad om att det kommer bli en spännande vår. Så håll tummarna för mig nu att jag hittar nåt som passar mig fint!

Här kommer lite bilder från inredningen på söndagsimpron... med min nya fina kamera :)
Spöklikt, nästa söndag bli det kärlekstema! :)

Kulturnatt


Sveriges första teckentolkade rapp? Av en gammal ost...


Linus på linjen? Eller en stinkande gammal ost?


Bäst på kulturnatten, med alla mina favorit instrument!


Gitarr, trummor och synt i all ära. Men om jag inte gifter mig med en Kontrabasist, så finns det ju alltid cyklister :) Eller varför inte en saxist! Jajjemen, såg och sax (sån som man klipper med) är riktigt hett!
Kvällen avslutades med fin stämmsång i kollektiv... och en cykeltur genom ulligt snöfall! :)


fredag 24 juli 2009

I väntan på London!

Ikväll skulle jag vara i västerås, för att hälsa på en vän och för att vara i rätt stad för avresa mot Landet där tepes egen skönhet bor!
Det blev inte så, får inte tag i vännen men väntar tålmodigt på att ta tåget till gurkstaden imorgonbitti istället!

Försöker komma på om det fanns en mening med att jag blev kvar, var det något jag hade glömt?

En sak kom jag på iallafall. Jag hade inte hunnit rensa kantarellerna jag plockat i veckan och det vore ju en finfin present från lilla Sverige :)

Så här har rensats kantareller och nu börjar jag bli rastlös... kan inte riktigt vänta och sova... Tänk om jag har glömt att jag ska till London imorgonbitti och ligger o drar mig i semesterdvalan...
Nåja knappast troligt men.

Semestern hittils har inneburit att jag blivit med Soffa och lite annat från min farmor. Tycker det blir riktigt fint med tavlan från myrorna också som ska upp på väggen snart...


Efter att pappa lämnat av möblerna åkte vi tillsammans upp till torpet. Där var det myggigt, men mysigt. Efter torpet åkte vi upp till Umeå och firade systeryster och firade hennes 30års dag :)
Valdemar och lilla Hedvig är helt underbara, längtar redan till nästa gång. Man hinner ju inte med när de bor sådär ruskigt långt bort! Rätt var det var bar det av hemmåt igen, men det var rätt skönt att fara hem och på hemresan unnade vi oss en lyxig middag vid högakustenbron. Riktigt härligt :)

Hemma i Öret igen hälsade jag så fort jag bara kunde på Anna i hennes fina hus, det byggs o fixas o donas och är alltid nåt nytt när man kommer. Sånt är kul o se :) Härligt också att se deras lilla sommarkille springa omkring med skrubbsår på knäna och bus i blicken!

Något jag tänkt länge på att göra är att ta en cykelsemester. Och i år blev det äntligen av, visserligen utan tält o så. Men långt cyklade jag iallafall :)

Jag cyklade till Kollo strax utanför Askersund som alltså ligger ca 7mil härifrån. Blev 6h dit och 5h hem. I hopp om att ta lite vackra naturbilder tog jag med mig min kamera... som tyvärr blivit dränkt i Oboy en gång, vilket betyder att inte alla funktioner fungerar längre, tex radera knappen. Så eftersom jag glömt tanka ur den innan blev det tyvärr bara bild på första badplatsen jag doppade mig vid. Det var faktiskt en riktigt härlig sommardag att cykla längs små grusvägar kantade med extrema mängder smultron och bara möte någon gång i timmen.




Omedvetet och turligt nog hade jag prickat in kollos höjdpunkt, Småstjärnorna! Så det kom en massa andra gamla kollojobbare dit också förutom alla som redan fanns där. Det härliga med småstjärnorna på kollo är att ungdomarna verkligen får vara precis dem de är! Alla får precis lika rungande applåder även om de bara står och mimar i micken, eller danser yvigt runt på scenen i deras eget glädjerus! Kollo är verkligen underbart! Det som är sorgligt med kollo är att det finns de unga liv där som tyvärr inte kommer bli så långa. Förra året fick vi höra att en av tjejerna som var där året innan hade gått bort. Hennes hjärta hade inte orkat mer. Det är tungt, men det gör arbetet vi gör så mycket mer värdefullt också! Nästa år tror jag inte att jag kan hålla mig från att jobba där igen!

Nu borde katten sussa så hon orkar ta tidiga tåget imorgon!
Adjöken sverige, vi ses igen nästa vecka!

*puss* /Katten

onsdag 10 juni 2009

Efter regn kommer solsken!

Hej kära vänner och bloggintresserade!

Nu har det varit skrivarpaus igen.
Sist jag skrev satt jag på tåget hem från min Farmor i Östersund. En vecka senare gick hon bort. Jag har därför inte mått så bra på sistone. Det enda jag kan trösta mig med är att av alla sätt hon kunde gå bort så var det verkligen ett fint avslut hon fick. Jag, min far och hans fru hade åkt upp till Umeå för att hälsa på min syster och lilla fina nyfödda Hedvig. Hedvig då två veckor gammal låg fortfarande kvar på sjukhuset för att hon haft svårt att andas från födseln, de tror att hon hade blivit smittad av familjens förkylning och fått lunginflammation. Men när vi där så märktes det att hon skulle bli mycket bättre och jag fick en chans att hålla i henne. Hon var såklart det finaste jag sett :) Att få komma dit, träffa Hedvig och förståss lilla Valdemar som bara blir större och härligare för varje dag var en stor lättnad och väldigt härligt. Och vi hade alla en chans att få träffas och vara glada åt livet hela familjen tillsammans. På lördagen skulle vi åka hem igen och samma dag skulle min farbror åka upp till farmor och byta av min faster som varit hos henne. Vid elvatiden kom min farbror dit, farmor hade sett honom och blivit glad för att han var där, vid tolvtiden sa vi hejdå till min syster och gick från sjukhuset till hennes lägenhet för att hämta våra saker. Då märker min farbror och faster att det inte är långt kvar. Min faster beslutar sig för att skjuta upp hemresan och stannar vid hennes sida och de ringer oss och förvarnar. Någon timme senare när vi sitter och äter lunch får vi samtalet ingen ville men vi alla visste skulle komma.
Min farmor dog med hennes barn vid sin sida, hon visste att de var där och var glad över det, hon hade inte ont, hon dog i sitt hem, somnade in fridfullt. Hon han bli mor till 4barn farmor och mormor till 14barnbarn och på hennes 86e födelsedag föddes hennes 14e barnbarnsbarn. Vi fick en chans att vara lyckliga och träffa det nya lilla livet som kommit till jorden innan sorgen över henne fick ta över. Vi åkte tillbaka till min syster och berättade för henne och fick åtminstone en liten stund att även kunna vara samlade i den stunden av sorg. Hon lämnar verkligen ett stort tomrum efter sig. Men på nåt sätt känns det som att hon tänkte på oss och väntade tills att vi fick vara samlade och att vi fick träffa lilla hedvig, till och med datumet säger något om att den dagen var det hennes tur att gå. Det fanns liksom ingen annnan dag eller tid som var ämnad för henne. Farmor föddes 23-05-09 och dog 09-05-23.

Kusligheterna bara fortsätter. Just när jag började skriva på ovanstående mening kom en ny låt på i spellistan Jens Lekman -Your beat kicks back like death. Texten lyder iprincip bara: We're all gonna die, we're all gonna die. We don't know how and we don't know when.
Jag har aldrig ens hört låten förut, det finns någon mening med allt.

Jag känner mig oerhört tacksam över att jag hade en möjlighet att komma upp till henne bara en vecka innan hon gick bort, besöket står det om i föregående inlägg. Jag tror ni förstår om ni läser det att det betydde mycket, det var inte bara ett besök. Det var något särskillt. Jag har aldrig bara sett på någon och gråtit sådär, bara satt och höll hennes hand och grät av sorg och lycka.

Men sorgen ska inte få ta överhanden om mig, nu har jag säkert mycket på grund av detta inte skött mig så där värst vad gäller att ta hand om hushållet, däremot har jag tränat rätt hårt, det ska jag fortsätta med, men trenden hemma ska jag ändra på, har köpt en ny fin tavla idag och såfort det är städat här ska jag sätta upp den. Tavlan köpte jag nog lite som tröst, men inte som tröst över förlusten av farmor utan efter att jag träffat min Handledare i C-uppsatsen. Han haffade mig utanför apoteket och frågade hur det gick för mig och berättade att han kunde tänka sig att ge oss en chans till handledartid om vi verkligen ville bli klara. Och Jaaa jag vill verkligen bli klar. Jag vill inget hellre!

Så idag är det dags att vända trenden. Jag ska städa och röja, ja jag vet att det är sent nu, men det som inte blir gjort idag ska bli färdigt snarast. Jag har börjat med disken och jag har även brutit trenden av att svara uttråkat i telefonen när mamma ringer och istället ringt upp henne med ny frisk energi.
Farmor kanske inte alltid kunde hålla humöret på topp mot slutet, men jag vet, hon vet och alla hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn vet att farmor kunde vara stolt över sitt liv. Och om jag ska kunna känna mig stolt över mitt liv är det väl dags att ta tag i det någon gång. Eller vad säger ni?

Nu är det framtiden som gäller. Lägga det jobbiga bakom mig och satsa på det som finns och det som går att rädda. C-uppsatsen och mitt hem är det minsta jag kan ta tag i!


Att ta vara på de små liv som precis kommit till världen ligger även det högt på listan, jag längtar så till att få träffa mina syskonbarn igen! Finast i hela världen!

Jag vill bara säga att jag verkligen älskar min familj och alla mina underbara vänner. Tack för att ni finns där och stöttar mig när jag behöver det, men framför allt för att ni bara är de ni är.

Jag saknar dig farmor, hälsa farfar!

söndag 17 maj 2009

Blogg på räls.

Sitter på tåget på väg hem från Östersund. Gröna skogar och blanka sjöar flimmrar förbi i strålande förmiddagssol. Det är ganska fridfullt att åka tåg faktiskt och just idag är det inte heller särskillt långtråkigt, jag har sett till att jag har internet hela resan, åtta timmar kan annars bli ganska mycket. I morse fick jag frukost på bordet av Kusin vitamin. Det var apelsinjuice, fil med müsli från bageriet och färska croissanter med marmelad! Mysigt och gott! Mysigt var det igår kväll också, Kusinbarnen och jag tittade på eurovision tills alla blev för trötta. Jag och barnen gick o lade oss medan Kusin vitamin stannade uppe och fixade och donade en stund till. Vi missade således Norges vinnande nummer, men jag har lyssnat på det nyss och det var riktigt bra Hejja Norge och hurra hurra för er Nationaldag idag! Det lär ju vara enorm glädjeyra i Norge ikväll, man kanske skulle bytt riktning och åkt över dit istället. Men det ska bli skönt att komma hem nu. Det var ganska jobbigt igår. Jag kom till Östersund sju på morgonen, det var ganska kallt och jag ville bara komma fram så fort som möjligt. Jag gick längs storsjön och letade efter rätt gränd att gå upp för. I min iver att få komma fram höll jag på att gå upp fel, men när jag väl var där gick det inte att mista sig. Jag gick in genom den stora faluröda grinden i planket och ringde på klockan utanför. Pappa svarade och tryckte på nyckeln så jag kunde komma in. Självklart tog jag hissen upp. Det spelar liksom ingen roll om jag orkar gå upp för trapporna eller inte, jag vill bara känna lukten av hissen. Den finns bara där i Farmors hiss, ingen annanstans har jag känt den lukten. I hissen sitter en telefon och fast det inte är en lång hissfärd så brukade vi alltid ringa in till farfar när vi var små.
När jag kom in låg farmor fortfarande och sov, jag och pappa åt frukost och sen kom hemtjänsten för att hjälpa farmor en stund. Hon orkade inte upp ur sängen, så när hemtjänsten var klara så gick vi in till henne. Katarina är här sa pappa, Hej farmor sa jag. Farmor bara tittade upp på mig log och fick tårar i ögonen. Jag tog hennes hand och kunde inte göra mycket annat själv. Det kändes så skönt att äntligen vara där och oavsett hur det går framöver så har jag fått vara där uppe o hälsa på henne nu när hon mår så dåligt.
Framtiden går ju inte att förutspå, det är ju inte konstigt att farmor är sängliggandes när hon får så mycket morfin, och det påverkar säkert aptiten och synen också. Hon var så lessen häromdagen att hon inte kan göra något längre, förut kunde hon iallafall lösa korsord eller ligga och läsa. Kunde ju vara skönt med något tidsfördriv när man spenderar så mycket tid i sängen, men när jag kom med mitt storstilta brev så klarade hon inte att läsa det heller. Jag ser bara dubbelt sa hon och bad pappa läsa det högt för henne. Vi pratade litegrann, det märks att hon är med och hon ställde frågor och svarade när vi pratade, men emellanåt var det för jobbigt för henne att prata och vi pratade bara i korta meningar då hon knappt hörde vad vi sa. Större delen av tiden sov hon bara. Frågan finns där hela tiden, var det sista gången jag såg farmor eller kommer hon återhämta sig från alla skador, slippa morfinet och hoppa upp ur sängen igen? Det var iallafall fint att vara där och att Pappa fanns där också. Själv hade jag aldrig klarat det. De är så fina alla fyra syskonen, de avlöser i princip varandra med att vara där uppe hos farmor. Det är ju ingen kort resa som sagt. Skönt att kunna fördriva tiden med lite internet. Ska nog se vidare på en film lite senare. Om jag inte är duktig och kikar igenom c-uppsatsmaterialet. Hemma hos farmor tittade vi jag och pappa i en massa fotoalbum och han visade mig gamla brev, bland annat ett han själv skrivit där han klagade på hur jobbigt allt var med studier som inte var avklarade osv. Så jag brås väl på honom :P Skönt att veta att inte släkten är helt perfekt. För annars beundrar jag dem hemskt mycket framför allt min farmor och farfar.

Tänker på dig farmor!

onsdag 13 maj 2009

Nervöst

Förskolansdag -Kattis är konfrensier och varken jag eller dagisbarnen har hunnit öva tillräckligt. Vi har ingen bro till bockarna bruse. Hjälp!!
Till kvällen blir det vårruset och mina ben och fötter är inte i bra skick.
I helgen blir det Östersund helgen efter Umeå. Livet snurrar på snabbt snabbt snabbt...

Livet...


Moster igen, en liten flicka, rysligt söt men lungan full av gröt. Flickan får stanna kvar förhoppningsvis bara några dar.

Född på farmors födelsedag, gör varenda släkting glad! Farmor fäller en tår och jag saknar hennes gråa hår. Dags att åka norrut innan gråa hår tar slut.


Livet ger och livet tar, ta vara på det vi har.

Hur tar man vara på livet på bästa sätt, vad är fel och vad är rätt?
Följa sina drömmar eller följa livets strömmar?
Ge och ta vilka beslut är bra?




onsdag 15 april 2009

Bloggtorka

Varför det är så sällan det dyker upp nya inlägg fick sitt tydliga svar i morse. Jag satt uppe säkert två timmar längre än tänkt igår natt, bara för att skriva inlägg och lägga upp bilder. Av någon anledning tar det ibland så lång tid... speciellt när man har många bilder... och att sålla bort har jag aldrig varit bra på :P
Well, skrivandet slutade i princip när jag började på mitt jobb, känner inte att jag hinner att skriva av mig, och det som man behöver få ur sig kanske inte borde komma ut i på internet... Eftersom det mesta som rör sig i mitt huvud är jobb, jobb och jobb. Skrivarhuvudet dyker ju oftast upp nattetid för mig, och ska jag klara jobb får jag faktiskt se till att sova istället för att skriva om nätterna. I natt bloggade jag.... imorse försov jag mig!
1+1=katastrof
Tyvärr känner jag inte så här för bara bloggandet. Jag får ångest så fort jag tänker på att göra något annat än jobb. Jag vet inte hur länge det kommer kännas så här, men jag hoppas det försvinner snart. Ångest är överskattat.
Eller är jobb överskattat?
Träning går bra att tänka på också, och ibland går det att koppla av hjärnan undertiden också. Men ångesten verkar förfölja mig lite här och var. Dumma ångest låt mig vara ifred!

måndag 13 april 2009

Söndagsutflykten





I söndags klockan 15.30 gav vi oss iväg, jag och kusinen på våra ädla springare, en säkert tjugio år gammal cresent och en ung hingst från biltema. Jajjemen äntligen äntligen har jag skaffat mig en ny hoj!

Vi hissade våra jacksegel och hoppades på medvind, men tji fick vi och en eller annan uppförsbacke där till. Men målet var bestämt och vi stretade på tills vi äntligen nådde fram, till ormarna! Ivrigare än de flesta småpojkarna drog kusin fram sin kamera och började närgånget försöka fotografera de små liven. Några beslöt sig för att kopulera mitt framför näsan på oss och vi valde att smyga vidare. Vi hade ju även andra djur i kikarsiktet... tofsvipa, sothöns, svan med flera... men tiden började rinna iväg, vi ville hinna bort till sörön för att äta vår pick nick i det gröna innan solen gick ner. Kusin hade sagt att det var minnsan nära, säkert bara några 100tal meter... vi gick och vi gick och vi gick. Det var dryga tre kilometer och en bra bit till kvar till picknickplatsen. Men det var värt varenda steg. Backen var färgad blå av miljontals, miljontals söta sippor och de stora ekarna väcker fantasin hos vem som helst. Längs stigen gick vi och talade om giftiga spottkobror och andra läskiga reptiler som fick oss båda att hoppa högt av möte med de annars så oskrämmande snokarna. Fast jag tror kusin mer blev rädd för mig än för ormarna! Hihi


Vid kullen hade alla små ormar krälat till kojs och turisterna hade slingrat iväg på landsvägen i sina snabba bekväma bilar. För oss väntade en 2mil lång cykelfärd hemmåt och solen stod alldeles för lågt på himlen. Men hemmåt fick vi en aning vind i seglen och lutningen var på vår sida. Vips så var vi hemma igen, med möra små rumpor och ryckande fötter.


En alldeles lagom vacker påskutflykt!



Här är rutten vi tog för den nyfikne.



Ligga i solen är skönt, att gosa ihop sig med varandra är ännu skönare...



Men ibland kan det ju vara skönt att få vara lite för sig själva för lite söndagsmys...

Nu har vi chansen, bäst att skynda sig iväg ...


Hänger du med snygging?


Här kan vi nog få vara ifred!


Ey, hörde du vad dom gör borta i löövehögen... vi drar dit o spanar!

Ey, värsta ormgropen får jag vara med?


Psssst! Det där är bara larv, häng med mig så ska jag visa hur man chillar!


This is the shit man!


Blåsippan ute i backarna står...
Wiii ett ihåligt träd! Vaddå, tar du kort... jag tänkte ju bara...


kika lite :)

torsdag 26 februari 2009

Mat mat mat, att njuta eller inte njuta det är frågan.

Halli hallå!
Just hemkommen från den indiska restaurangen Kashmir! Proppmätt och otroligt nöjd. Jag åt vitlöksmarinerat lamm med massa goda såser och självklart vitlöksnaan och ost naan till. Mums mums mums. Avslutade med en mango cremé brylé och chai te och kunde inte lämna en enda smula kvar av någonting. Det känns i magen och andedräkten är så där mysigt vitlökig :P

Det är verkligen en lyx att kunna gå ut och äta ibland, och det blir snart igen faktiskt, ska ut och äta Italienskt på lördag tillsammans med A, ska bli kul, så sällan vi träffas numera så ska bli kul att äntligen göra nåt bara hon och jag :)

Jag började lyxet redan igår med att ta fram lite lax och räkor ur frysen, räkor är verkligen lyx för mig som varit fattig student så länge så när jag väl har räkor i min frys så vill jag ju vänta med att äta dem tills jag får ett speciellt tillfälle... men hur ofta kommer de där speciella tillfällena då? Kanske när man tar sig dem istället för när man planerar dem? Nåväl, jag bestämde mig för att trots att detta inte var någon särskilld kväll så var väntan över, räkorna skulle ätas upp och därmed basta. Ja för det var verkligen dags, eller faktum var att det var för sent... räkorna var frostskadade och smakade bara konstigt, åt inte en enda för att inte riskera nåt. Hur ofta har inte detta hänt mig, frostskador är nog det vanligaste... näst efter mögel på pappas hemmagjorda pumpachutney eller mammas ljuvliga hallonsylt. Varför kan man inte tillåta sig att njuta när man kan istället för att vänta på rätt tillfälle.

Det här kan ju appliceras på mer än bara mat, njuter jag av varje dag och gör det bästa utav den? Eller väntar jag bara på att de goda dagarna skall komma... sen?
Lever jag som varje dag var den sista, eller som jag har hela långa livet på mig?
Tja det är tydligen så att det är det sistnämnda, kanske dags för mig att börja leva mer i nuet och njuta av det jag faktiskt har just nu!

Nåja ibland måste man ju göra tråkiga saker också och ibland måste man kanske äta sånt man inte gillar så värst för att faktiskt få näring i sin kropp.

Här kommer en liten utmaning från Fatima där jag kommer lista lite grejjer jag iallafall hoppas att jag slipper äta så mycket av i livet. :)

Utmaningen går ut på: äcklig mat!

Man skriver ned vad den man fått utmaningen från inte vill äta, och så skriver man vilket av dessa 5 man själv skulle kunna tänka sig att mumsa på.... Sen ska man då själv skriva ned 5 maträtter man själv aldrig skulle äta, enkelt!

Detta var vad Fatima inte ville äta:
1.Pölsa-det både ser och luktar illa, vem kom på denna "maträtt"?
2.Tunga-det räcker med att titta på den så vänder det sig i magen!
3.Friterade insekter-att de äter detta som delikates i Thailand är för mig obegripligt!
4.Haggis-har bara hört att detta ska smaka riktigt illa, vill inte ens prova!
5.Bruna bönor-de smakar ju bara socker!!!! Bläää å fy....

Hmm ja det var ju rätt äckligt faktiskt alltihop, tungan är tradition vid Fasters julfester och jag snor alltid bara åt mig av svampsåsen och potatismoset som hör till istället. :)
Jag tänkte att om det bara fanns dessa maträtter kvar på jorden så kanske jag trots allt skulle välja insekterna, jag har hört att de faktiskt är rätt näringsrika och vem vet det kan ju vara godare än vad man tror. Så, jag ska försöka att komma på helt andra maträtter nu, men det är inte helt lätt eftersom jag håller med. Men försöka duger väl :)

Vad jag inte vill äta:
1. Grisfötter i gelé -ännu en galen tradition inom den Marklundska släkten och det kommer flera.
2. Surströmming -Jag minns sommrarna då släkten samlades kring denna fasansfulla ruttna fisk... jag är förvånad över att jag inte hoppade i sjön.
3. Levergryta -Det finns iallafall vissa smaklökar som gått i arv, Pappa avskyr det lika mycket som jag.
4. Janssons frestelse -Den där jävla Janson, frestar med en potatisgratäng och så smakar den som gympadojja.
5. Brysselkål -Huga som att äta aluminiumfolie ungefär, så illa minns jag det.

Känn dig utmanad ;)

söndag 15 februari 2009

Jag är inte död

Jag bara lever väldigt mycket just nu...
Så jag kommer inte tillbaka med buller o bång, men antar iallafall två utmaningar :)


Här kommer den första... Alla som läser och inte gjort utmaningarna kan känna sig träffade att anta dem :) eller låta bli... välj själva!

Utmaning nummer 1 av Alex

ANGEL

RULES:1. Put your iTunes, Windows Media Player, etc. on shuffle.2. For each question, press the next button to get your answer.3. YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS.


IF SOMEONE SAYS 'ARE YOU OKAY' YOU SAY? I am Ahab (Mastodon)

HOW WOULD YOU DESCRIBE YOURSELF? Fred (Imperiet)

WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL? Somebody told me (the Killers)

HOW DO YOU FEEL TODAY? Living joy (Don't stop moving)

WHAT IS YOUR LIFE'S PURPOSE? Stress im kopf (Welle erdball)

WHAT'S YOUR MOTTO? caballaland (Severed heads)

WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU? Nothing else matters (Metallica)WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU? Djupa dennis korvkalas (50 hertz)

WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN? Victor Jara (Mikael Wiehe)

WHAT IS 2 + 2? Made in heaven (Queen)

WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND? Graycoated morning (David & the citizens)

WHAT IS YOUR LIFE STORY? SOS (Abba)

WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP? In the ghetto (Nick Cave & the bad seeds)

WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE? This is the day (Cranberries)

WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING? The fellowship of the ring (Howard shore)

WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL? Poison girl (Him)

WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST? Tricky (Broken homes)

WHAT IS YOUR BIGGEST FEAR? 40 ft (Franz ferdinand)

WHAT IS YOUR BIGGEST SECRET? Paralyzed (Cardigans)

WHAT DO YOU WANT RIGHT NOW? Quackerz (a duck)

WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS? En flik av himmlen (Mikael Wiehe)

WHAT WILL YOU POST THIS AS? Angel (Type o negative)


Utmaning nr 2 fick jag av Kattis


Detta skulle man göra:
Öppna den sjätte katalogen i sina bilder
Publicera sjätte bilden i den mappen (och skriv nåt om bilden har jag sett andra som blitt utmanad skriva)
Utmana tre andra (o berätta för dem detta)!


Haha jaha, det blev en bild från sommaren 2007, jag har åkt till Köping för att träffa lite polare. Jag o min vän Tony går upp på bondgårdsberget och tittar på solnedgången, dricker öl och det dyker upp fler folk under tiden vi sitter där, plötsligt dyker detta gäng upp och alla är fulla glada och ungefär i 20års åldern. Jag känner egentligen ingen av dem, men killen i rosa är en exakt kopia av sin äldre bror som jag umgicks med när jag bodde i Köping. Var ju bara tvungen att föreviga hans nuna för det :) För övrigt var det en riktigt mysig kväll och man kunde höra musiken från en festival på andra sidan stan, gick till och med att urskilja att det var min vän Olli som sjöng :)

onsdag 7 januari 2009

Om natten...

Jag kan inte förmå mig... till nånting egentligen...
Jag vet inte vad det är som håller mig vaken, förutom att jag är ruskigt nervös nudå kanske...
Jag vill inte till skolan imorgon, fasst det vill jag visst! Jättegärna dessutom, och på torsdag vill jag jättegärna vara pigg och utvilad för att börja mitt nya jobb. Jag hade ju tänkt hälsa på dem redan nu på onsdagsmorgonen... men om jag inte sover nu så behöver jag all sömn jag kan få.
Jag har sån ångest för allt vad skolan innebär just nu, jag beter mig långt ifrån rationellt eller bra på nåt vis överhuvudtaget. Det enda vettiga jag kan säga att jag gjort idag var att träna och tvätta... än tvätt som tog mig 8h för att jag inte ville gå ner o hämta tvätten...
Jag tror att jag längtar efter nån sorts trygghet som jag inte tycks hitta nånstans, så länge jag pluggar och är singel så tycks jag vara en hemskt otrygg person. Jag fungerar inte som man ska, det har jag inte gjort på hela hösten, eller kanske hela tiden när jag pluggat. Enda tiden jag tyckte det var riktigt kul och gjorde vad jag skulle var när jag gick NOS. C-kursen har varit katastrof och jag skäms över att säga att c-uppsatsen inte blir klar i tid. Vi får gå upp med den i maj/april istället. Nu ska jag se till att klara sista kursen istället. Jag måste, måste lägga av med alla undanflykter och tidsfördriv.
Jag längtar nåt enormt efter att få börja jobba, samtidigt som jag är skräckslagen för den nya situationen!

Spännande att träna föressten, jag blev tillfrågad redan i lördags om jag skulle med. Jag började svettas, fick hjärtklappning och tårarna ville komma... Jag var livrädd, för vad vet jag nog egentligen inte. Men det känndes så läskigt. Jag såg för mig en massa vältränade människor som vet precis vad de gör och skulle stirra på mig som nåt ufo som inte ens vet hur man hanterar en hantel. För jag vet faktiskt inte, jag vet inget alls, inte hur man hanterar maskiner och vikter, och vad man ska göra och inte göra med sin stackars kropp. Och jag är definitivt varken stark eller uthållig. Gympan i skolan hjälper nog inte heller till att skapa en god bild av ett sånt där ställe. Men jag tog mod till mig idag trots allt och gick dit. Uppenbarelsen jag möttes av fick mig inte precis att slappna av. Testosteronet låg som en tung dimma i lokalen och det stank illa. Jag såg inte en enda tjej först, bara biffiga karlar med ansikten förvridna på ett lustigt sett när de hävde vikter som fick stängerna att böja sig av tyngden. Det var långt ifrån nåt nytt och fräscht gym, allt kändes smutsigt och naggat i kanten. Först stod jag bara och stirrade på de skivstångshävande råbiffarna och undrade vad sjutton jag gjorde här. Det var kanske bäst att gå igen. Men så blev jag ledd igenom en liten korridor fram till ett annat rum och plötsligt kunde jag se en tjej eller två åtminstone. Efter några snabba instruktioner satt jag i min första maskin och kände mig lustig. Det är ju dumt att börja för tungt när man inte är van tänkte jag och kände hur jag bara fladdrade istället. Men efter att jag provat några maskiner började det kännas rätt ok. Det fanns ju instruktioner och de flesta var ju så inne i sin egen träning att de knappt märkte att jag fanns där. Jag sa att jag ville träningscykla eller något liknande och blev visad till ett gäng ganska nya och fräscha maskiner faktiskt. Det var kul, jag råkade trampa baklänges flera gånger och det var en massa siffror som inte sa mig så mycket, men jag tänkte att än så länge har jag ingen nytta av det. Måste ju träna fler än en gång för att kunna se skillnaderna ändå. Jag blev kvar där en stund och det var skönt att känna att jag blev riktigt varm. Efter det kände jag mig rätt klar med gymmet. Jag tänkte att jag borde nog kunna behärska det här om jag bara tar mig dit fler gånger. Typiskt nog avslutade jag med att prova en maskin som inte alls ville göra som jag ville. Den var definitivt inte utformad för en tjej med bröst och glasögon! Nästa gång vill jag ha linser, ja för tro det eller ej, jag kommer tillbaka var så säker! Vet inte om jag fortsätter just på detta ställe. Men jag fick mersmak. Jag vill bli stark i armar och rygg framförallt och jag vill bli uthållig, få kondition!
Så när första lönen är här ska jag belöna mig själv med nåt typ av träningskort!

Jaha... klockan är halv sju strax... jag sover inte... skit!
Gomorgon godnatt!