Orginal på begäran
6 månader sedan
lördag 10 april 2010
Vacker natur
Har photoshoppat lite idag, är ju annars inte något som jag brukar ägna mig så mycket åt. Vet inte heller om det är en bra eller dålig grej. Vad tycks? Om ni tittar i föregående inlägg ser ni på ett ungefär hur motivet blev utan förändringar.
fredag 9 april 2010
Den som väntar på nåt gott....
Ett avlångt land fylldes till bristningsgränsen av fluffig snö och glasklar is.
Vägen mot värme kändes fasligt lång
Och färden alltför kall
Men ismolnen lättade och marken skymtade äntligen fram
Livet vände åter
Och med solens kraft trängde det sig fram
Men isen krafter är också starka
Och även en stor fisk får vika sig för herr vinters iskalla grepp
Vägen såg ändå ljus ut
Och långsamt kröp folket fram ur sin vinterdvala
Ur mörkret och ut i trädgårdar och balkonger
Våren kändes mjuk mot deras kinder
Och de kunde skymta tecken
På det som snön hade gömt
De sträckte sig mot den klarblå skyn
Njöt av solens strålar
Och lät vinden rufsa deras hår
Landet var äntligen fritt från herr vinters järngrepp och erövrat av fröken vår!
lördag 14 november 2009
Starka vindar!
Jahapp! Blåst på konfekten så att säga, i Januari står jag utan jobb förmodligen. Hårda tider och med en visstidsanställning hänger man löst när det är anställningsstopp inom kommunen.
Grät minst 20 liter i onsdags, men det är bara att ta sig i kragen och se det positiva. Nu är det dags att leta nya utmaningar och vad sägs om förskollärarjobb i Mocambiqe?
Japp här ska sökas!
Jag är övertygad om att det kommer bli en spännande vår. Så håll tummarna för mig nu att jag hittar nåt som passar mig fint!
Här kommer lite bilder från inredningen på söndagsimpron... med min nya fina kamera :)
Spöklikt, nästa söndag bli det kärlekstema! :)
Kulturnatt
Sveriges första teckentolkade rapp? Av en gammal ost...
Linus på linjen? Eller en stinkande gammal ost?
Bäst på kulturnatten, med alla mina favorit instrument!
Gitarr, trummor och synt i all ära. Men om jag inte gifter mig med en Kontrabasist, så finns det ju alltid cyklister :) Eller varför inte en saxist! Jajjemen, såg och sax (sån som man klipper med) är riktigt hett!
Kvällen avslutades med fin stämmsång i kollektiv... och en cykeltur genom ulligt snöfall! :)
fredag 24 juli 2009
I väntan på London!
Ikväll skulle jag vara i västerås, för att hälsa på en vän och för att vara i rätt stad för avresa mot Landet där tepes egen skönhet bor!
Det blev inte så, får inte tag i vännen men väntar tålmodigt på att ta tåget till gurkstaden imorgonbitti istället!
Försöker komma på om det fanns en mening med att jag blev kvar, var det något jag hade glömt?
En sak kom jag på iallafall. Jag hade inte hunnit rensa kantarellerna jag plockat i veckan och det vore ju en finfin present från lilla Sverige :)
Så här har rensats kantareller och nu börjar jag bli rastlös... kan inte riktigt vänta och sova... Tänk om jag har glömt att jag ska till London imorgonbitti och ligger o drar mig i semesterdvalan...
Nåja knappast troligt men.
Nåja knappast troligt men.
Semestern hittils har inneburit att jag blivit med Soffa och lite annat från min farmor. Tycker det blir riktigt fint med tavlan från myrorna också som ska upp på väggen snart...
Efter att pappa lämnat av möblerna åkte vi tillsammans upp till torpet. Där var det myggigt, men mysigt. Efter torpet åkte vi upp till Umeå och firade systeryster och firade hennes 30års dag :)
Valdemar och lilla Hedvig är helt underbara, längtar redan till nästa gång. Man hinner ju inte med när de bor sådär ruskigt långt bort! Rätt var det var bar det av hemmåt igen, men det var rätt skönt att fara hem och på hemresan unnade vi oss en lyxig middag vid högakustenbron. Riktigt härligt :)
Hemma i Öret igen hälsade jag så fort jag bara kunde på Anna i hennes fina hus, det byggs o fixas o donas och är alltid nåt nytt när man kommer. Sånt är kul o se :) Härligt också att se deras lilla sommarkille springa omkring med skrubbsår på knäna och bus i blicken!
Något jag tänkt länge på att göra är att ta en cykelsemester. Och i år blev det äntligen av, visserligen utan tält o så. Men långt cyklade jag iallafall :)
Jag cyklade till Kollo strax utanför Askersund som alltså ligger ca 7mil härifrån. Blev 6h dit och 5h hem. I hopp om att ta lite vackra naturbilder tog jag med mig min kamera... som tyvärr blivit dränkt i Oboy en gång, vilket betyder att inte alla funktioner fungerar längre, tex radera knappen. Så eftersom jag glömt tanka ur den innan blev det tyvärr bara bild på första badplatsen jag doppade mig vid. Det var faktiskt en riktigt härlig sommardag att cykla längs små grusvägar kantade med extrema mängder smultron och bara möte någon gång i timmen.
Omedvetet och turligt nog hade jag prickat in kollos höjdpunkt, Småstjärnorna! Så det kom en massa andra gamla kollojobbare dit också förutom alla som redan fanns där. Det härliga med småstjärnorna på kollo är att ungdomarna verkligen får vara precis dem de är! Alla får precis lika rungande applåder även om de bara står och mimar i micken, eller danser yvigt runt på scenen i deras eget glädjerus! Kollo är verkligen underbart! Det som är sorgligt med kollo är att det finns de unga liv där som tyvärr inte kommer bli så långa. Förra året fick vi höra att en av tjejerna som var där året innan hade gått bort. Hennes hjärta hade inte orkat mer. Det är tungt, men det gör arbetet vi gör så mycket mer värdefullt också! Nästa år tror jag inte att jag kan hålla mig från att jobba där igen!
Nu borde katten sussa så hon orkar ta tidiga tåget imorgon!
Adjöken sverige, vi ses igen nästa vecka!
*puss* /Katten
onsdag 10 juni 2009
Efter regn kommer solsken!
Hej kära vänner och bloggintresserade!
Nu har det varit skrivarpaus igen.
Sist jag skrev satt jag på tåget hem från min Farmor i Östersund. En vecka senare gick hon bort. Jag har därför inte mått så bra på sistone. Det enda jag kan trösta mig med är att av alla sätt hon kunde gå bort så var det verkligen ett fint avslut hon fick. Jag, min far och hans fru hade åkt upp till Umeå för att hälsa på min syster och lilla fina nyfödda Hedvig. Hedvig då två veckor gammal låg fortfarande kvar på sjukhuset för att hon haft svårt att andas från födseln, de tror att hon hade blivit smittad av familjens förkylning och fått lunginflammation. Men när vi där så märktes det att hon skulle bli mycket bättre och jag fick en chans att hålla i henne. Hon var såklart det finaste jag sett :) Att få komma dit, träffa Hedvig och förståss lilla Valdemar som bara blir större och härligare för varje dag var en stor lättnad och väldigt härligt. Och vi hade alla en chans att få träffas och vara glada åt livet hela familjen tillsammans. På lördagen skulle vi åka hem igen och samma dag skulle min farbror åka upp till farmor och byta av min faster som varit hos henne. Vid elvatiden kom min farbror dit, farmor hade sett honom och blivit glad för att han var där, vid tolvtiden sa vi hejdå till min syster och gick från sjukhuset till hennes lägenhet för att hämta våra saker. Då märker min farbror och faster att det inte är långt kvar. Min faster beslutar sig för att skjuta upp hemresan och stannar vid hennes sida och de ringer oss och förvarnar. Någon timme senare när vi sitter och äter lunch får vi samtalet ingen ville men vi alla visste skulle komma.
Min farmor dog med hennes barn vid sin sida, hon visste att de var där och var glad över det, hon hade inte ont, hon dog i sitt hem, somnade in fridfullt. Hon han bli mor till 4barn farmor och mormor till 14barnbarn och på hennes 86e födelsedag föddes hennes 14e barnbarnsbarn. Vi fick en chans att vara lyckliga och träffa det nya lilla livet som kommit till jorden innan sorgen över henne fick ta över. Vi åkte tillbaka till min syster och berättade för henne och fick åtminstone en liten stund att även kunna vara samlade i den stunden av sorg. Hon lämnar verkligen ett stort tomrum efter sig. Men på nåt sätt känns det som att hon tänkte på oss och väntade tills att vi fick vara samlade och att vi fick träffa lilla hedvig, till och med datumet säger något om att den dagen var det hennes tur att gå. Det fanns liksom ingen annnan dag eller tid som var ämnad för henne. Farmor föddes 23-05-09 och dog 09-05-23.
Kusligheterna bara fortsätter. Just när jag började skriva på ovanstående mening kom en ny låt på i spellistan Jens Lekman -Your beat kicks back like death. Texten lyder iprincip bara: We're all gonna die, we're all gonna die. We don't know how and we don't know when.
Jag har aldrig ens hört låten förut, det finns någon mening med allt.
Jag känner mig oerhört tacksam över att jag hade en möjlighet att komma upp till henne bara en vecka innan hon gick bort, besöket står det om i föregående inlägg. Jag tror ni förstår om ni läser det att det betydde mycket, det var inte bara ett besök. Det var något särskillt. Jag har aldrig bara sett på någon och gråtit sådär, bara satt och höll hennes hand och grät av sorg och lycka.
Men sorgen ska inte få ta överhanden om mig, nu har jag säkert mycket på grund av detta inte skött mig så där värst vad gäller att ta hand om hushållet, däremot har jag tränat rätt hårt, det ska jag fortsätta med, men trenden hemma ska jag ändra på, har köpt en ny fin tavla idag och såfort det är städat här ska jag sätta upp den. Tavlan köpte jag nog lite som tröst, men inte som tröst över förlusten av farmor utan efter att jag träffat min Handledare i C-uppsatsen. Han haffade mig utanför apoteket och frågade hur det gick för mig och berättade att han kunde tänka sig att ge oss en chans till handledartid om vi verkligen ville bli klara. Och Jaaa jag vill verkligen bli klar. Jag vill inget hellre!
Så idag är det dags att vända trenden. Jag ska städa och röja, ja jag vet att det är sent nu, men det som inte blir gjort idag ska bli färdigt snarast. Jag har börjat med disken och jag har även brutit trenden av att svara uttråkat i telefonen när mamma ringer och istället ringt upp henne med ny frisk energi.
Farmor kanske inte alltid kunde hålla humöret på topp mot slutet, men jag vet, hon vet och alla hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn vet att farmor kunde vara stolt över sitt liv. Och om jag ska kunna känna mig stolt över mitt liv är det väl dags att ta tag i det någon gång. Eller vad säger ni?
Nu är det framtiden som gäller. Lägga det jobbiga bakom mig och satsa på det som finns och det som går att rädda. C-uppsatsen och mitt hem är det minsta jag kan ta tag i!
Jag vill bara säga att jag verkligen älskar min familj och alla mina underbara vänner. Tack för att ni finns där och stöttar mig när jag behöver det, men framför allt för att ni bara är de ni är.
Jag saknar dig farmor, hälsa farfar!
Nu har det varit skrivarpaus igen.
Sist jag skrev satt jag på tåget hem från min Farmor i Östersund. En vecka senare gick hon bort. Jag har därför inte mått så bra på sistone. Det enda jag kan trösta mig med är att av alla sätt hon kunde gå bort så var det verkligen ett fint avslut hon fick. Jag, min far och hans fru hade åkt upp till Umeå för att hälsa på min syster och lilla fina nyfödda Hedvig. Hedvig då två veckor gammal låg fortfarande kvar på sjukhuset för att hon haft svårt att andas från födseln, de tror att hon hade blivit smittad av familjens förkylning och fått lunginflammation. Men när vi där så märktes det att hon skulle bli mycket bättre och jag fick en chans att hålla i henne. Hon var såklart det finaste jag sett :) Att få komma dit, träffa Hedvig och förståss lilla Valdemar som bara blir större och härligare för varje dag var en stor lättnad och väldigt härligt. Och vi hade alla en chans att få träffas och vara glada åt livet hela familjen tillsammans. På lördagen skulle vi åka hem igen och samma dag skulle min farbror åka upp till farmor och byta av min faster som varit hos henne. Vid elvatiden kom min farbror dit, farmor hade sett honom och blivit glad för att han var där, vid tolvtiden sa vi hejdå till min syster och gick från sjukhuset till hennes lägenhet för att hämta våra saker. Då märker min farbror och faster att det inte är långt kvar. Min faster beslutar sig för att skjuta upp hemresan och stannar vid hennes sida och de ringer oss och förvarnar. Någon timme senare när vi sitter och äter lunch får vi samtalet ingen ville men vi alla visste skulle komma.
Min farmor dog med hennes barn vid sin sida, hon visste att de var där och var glad över det, hon hade inte ont, hon dog i sitt hem, somnade in fridfullt. Hon han bli mor till 4barn farmor och mormor till 14barnbarn och på hennes 86e födelsedag föddes hennes 14e barnbarnsbarn. Vi fick en chans att vara lyckliga och träffa det nya lilla livet som kommit till jorden innan sorgen över henne fick ta över. Vi åkte tillbaka till min syster och berättade för henne och fick åtminstone en liten stund att även kunna vara samlade i den stunden av sorg. Hon lämnar verkligen ett stort tomrum efter sig. Men på nåt sätt känns det som att hon tänkte på oss och väntade tills att vi fick vara samlade och att vi fick träffa lilla hedvig, till och med datumet säger något om att den dagen var det hennes tur att gå. Det fanns liksom ingen annnan dag eller tid som var ämnad för henne. Farmor föddes 23-05-09 och dog 09-05-23.
Kusligheterna bara fortsätter. Just när jag började skriva på ovanstående mening kom en ny låt på i spellistan Jens Lekman -Your beat kicks back like death. Texten lyder iprincip bara: We're all gonna die, we're all gonna die. We don't know how and we don't know when.
Jag har aldrig ens hört låten förut, det finns någon mening med allt.
Jag känner mig oerhört tacksam över att jag hade en möjlighet att komma upp till henne bara en vecka innan hon gick bort, besöket står det om i föregående inlägg. Jag tror ni förstår om ni läser det att det betydde mycket, det var inte bara ett besök. Det var något särskillt. Jag har aldrig bara sett på någon och gråtit sådär, bara satt och höll hennes hand och grät av sorg och lycka.
Men sorgen ska inte få ta överhanden om mig, nu har jag säkert mycket på grund av detta inte skött mig så där värst vad gäller att ta hand om hushållet, däremot har jag tränat rätt hårt, det ska jag fortsätta med, men trenden hemma ska jag ändra på, har köpt en ny fin tavla idag och såfort det är städat här ska jag sätta upp den. Tavlan köpte jag nog lite som tröst, men inte som tröst över förlusten av farmor utan efter att jag träffat min Handledare i C-uppsatsen. Han haffade mig utanför apoteket och frågade hur det gick för mig och berättade att han kunde tänka sig att ge oss en chans till handledartid om vi verkligen ville bli klara. Och Jaaa jag vill verkligen bli klar. Jag vill inget hellre!
Så idag är det dags att vända trenden. Jag ska städa och röja, ja jag vet att det är sent nu, men det som inte blir gjort idag ska bli färdigt snarast. Jag har börjat med disken och jag har även brutit trenden av att svara uttråkat i telefonen när mamma ringer och istället ringt upp henne med ny frisk energi.
Farmor kanske inte alltid kunde hålla humöret på topp mot slutet, men jag vet, hon vet och alla hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn vet att farmor kunde vara stolt över sitt liv. Och om jag ska kunna känna mig stolt över mitt liv är det väl dags att ta tag i det någon gång. Eller vad säger ni?
Nu är det framtiden som gäller. Lägga det jobbiga bakom mig och satsa på det som finns och det som går att rädda. C-uppsatsen och mitt hem är det minsta jag kan ta tag i!
Att ta vara på de små liv som precis kommit till världen ligger även det högt på listan, jag längtar så till att få träffa mina syskonbarn igen! Finast i hela världen!
Jag vill bara säga att jag verkligen älskar min familj och alla mina underbara vänner. Tack för att ni finns där och stöttar mig när jag behöver det, men framför allt för att ni bara är de ni är.
Jag saknar dig farmor, hälsa farfar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)